Vill börja med att ursäkta för dålig uppdatering. Hmm... känns som att jag ursäktar mig för mig själv eftersom det bara är jag och olleh som läser min blogg och hon bryr sig nog inte hahaha hon ser mig ju varje dag ;)

Nu kommer då det här lite längre inlägget jag utlovade i helgen men på riktigt nu då 8)

Det jag har funderat på ett tag har med lycka att göra. Lycka och musik. Musik betyder väldigt, väldigt mycket för mig och två av mina favoritband sedan ett tag är Polkapix och Neverstore (: Nu äre så här att båda dessa band härstammar på ett eller annat sätt från Skövde. Alltså den stad jag bor i och alltid har bott i (utom när jag var miniminielvis men skitsamma x)) Polkapixarna är allihopa från Skövde och bor här och Neverstore-medlemmarna gick på musikgymnasiet och kommer härifrån eller från städer i (allting är relativt) närheten. Inga artister(...i livet...) gör mig så glad som dessa band tror jag faktiskt. Har svårt att ranga min musik för det går i perioder och beror på mitt humör för även Muse, KYO och System mm. gör mig sjukt glad ibland. Ehh tappa trådeen....

Anyways. På neverstores konserter har det hänt ett antal gånger att jag blir så lycklig att jag gråter. Okej, för vissa (som iof inte läser min blogg) kanske detta seems strange, men så är det. Man blir helt sprallig och man fylls av bubblande glädje och känslorna svämmar helt enkelt över. Man är två meter (JA FÖRSTA RADEN ÄR ETT MÅSTE) ifrån världens hetaste Jakob oh oh oh så snygg. ibland undrar jag om det egentligen är så att jag lipar för att han är så snygg... Så var det ju nästan första gången iaf. Haha :D Nu en del av det jag funderat på. Folk ifrågasätter hur jag kan bli så lycklig av "skejtpunk/rock/pop". Det är ju inga fina låtar? Hur kan man gråta till det? Det är liksom meningen att man ska 1. Vara killer med rufsigt hår och tajta hängiga jeans 2. ska ställa sig tre rader bak och bara moshpitta eller hoppa runt och skrika for no reason whatsoever 3. Ska tycka att musiken är cool och bra, precis som en själv. Eller 1. Vara en emo-tjej som står längst fram med nerklottrade armar och kajal ner till knäna 2. ska skrika JAKOOB JAKOOB eller ERIIIIK eller OSCAAAR och headbanga lite smått och sen säga till sina kompisar att kommer svimma och jag börjar snart lipa men man gör det aldrig 3. Musiken är asbraaaaaa och jag ska gifta mig med den och den (och sen säger man samma sak om alla andra emoband (neverstore är inte jätte-emo direkt men ah)).

Sen kommer jag där. Klär mig antingen väldigt flickigt och gulligt eller "vanligt", använder knappt smink och typ står mest längst fram och leer gigantiskt, sjunger med i låtarna och hoppar och skriker endel också men (: Men DUN DUN DUUUN Jag börjar lipa till någon av mina favoritlåtar eller när energin är på topp BAM allas blickar vänds mot mig och det här är inga åhh va lycklig hon måste vara blickar utan snarare åt "Vad sjutton håller hon på med?! :S Man kan ju inte lipa till en Neverstore låt? Iaf inte en som inte ens är en ballad". Efteråt kommer en tjej fram till mig och frågar om det har hänt något? Är du ledsen?
- NEJ JAG HAR SETT NEVERSTORE DET ÄR GLÄDJETÅRAR!!!!!! :DDD...
- Eh...jaha okej *vända sig och gå*
Varför får man inte få starka känslor av annat än vackra ballader med fina sångtexter. Jag menar på Peace&Love när Kent spelade grät jag som en galning genom hela Blåjeans och lite efter (dock berodde ju det på att jag tänkte på att Olleh borde varit där men det är en annan saga haha) och då stog alla och kollade på mig med förstående blickar och log. What's the difference liksom?!

Det var punkt nummer ett angående lycka och musik.

Den andra punkten som egentligen är i två delar kommer imorgoon för nu orkar jag inte blogga mer.



Så extremt obeskrivligt sexig.

puss.