Oj oj oj. Någon är på blogg-humör idag/igår (kl. är efter midnatt).

Behöver skriva av mig lite.
Jag är oftast en glad flicka och har inga större problem. Inga allvarliga psykiska eller fysiska sjukdomar och jag har fina vänner och en bra familj. Det går bra för mig i skolan etc. Har väl självklart mina problem och bråkar osv men jag ska inte klaga egentligen.
Men det finns två saker som av någon anledning får mig att må skit. Okej nu säger jag skit för att det är då JAG mår som värst. Jag har aldirg råkat ut för cancer så jag kan itne säga att jag mår bra bara för att jag aldrig har varit med om ngt riktigt hemskt... hahaha nu blev det lite krångligt. Men alltså jag har ju bara mina egna erfarenheter att utgå ifrån och på MIN skala av välmående är det dessa två saker som ligger lägst. (Förutom en viss bortgång MEN det var ju en engångshändelse. Detta är återkommande situationer/händelser)


1. Prestationsångest/För höga krav på mig själv, som jag ibland inte uppnår eller helt enkelt mår dåligt över att jag får kämpa så hårt/inte kämpar tillräckligt hårt för att uppnå.

2. Ingen av mina vänner älskar mig mest. Haha jaa det kommer en förklaring (jag vet det låter töntigt och det är det säkert men)

Idag... Eller ah inatt tänker jag skriva av mig lite om punkt två just, för även om båda är aktuella är det punkt 2 som har etsat sig fast extra hårt de senaste timmarna.

Den här tanken ploppar ofta upp i mitt huvud av någon weird, oförklarlig anledning, oftast i samband med händelser då min(a) kompis(ar) har roligt utan mig vid ett tillfälle jag hade kunnat vara med eller så är jag med men inte riktigt i det roliga (svårt att förklara men) eller när min(a) kompis(ar) får mer komplimanger av andra/varandra eller ger mer komplimanger till någon annan.
Sjääälvklart ska alla mina vänner få ha roligt med någon annan än mig och kunna vara snälla mot andra/varandra och dom/ni har ingen som helst anledning till att säga förlåt eller få dåligt samvete över detta jag skriver nu. Jag skriver det mer för att få perspektiv på saken, fundera över varför jag tänker så här och för att "få det ur mig" lite.

Okej. Exempel taget från verkligheten (fråga inte varför berättelsen är skriven i tredje person, märkte det efteråt haha skyller på far min):
Elvis byter klass. Johan och Viktor känner hon sen innan (även Kobben, Marco och Hardar men i denna storyn är dom icke-relevanta). Kommer ganska bra överens med även Gutti, Miranda, Erika, Emma och alla andra i "vårt" gäng. Har bara missat typ tre veckor i början och på dagarna i skolan känner hon sig inte utanför.

Elvis får vara ensam hemma en kväll och har typ filmkväll. Elvis bjuder Johan, Viktor och Gutti självklart eftersom att hon känner dom väl. Men Elvis får lite dåligt samvete när Erika får höra om det och bjuder in henne oxå ven om dom inte känner varandra så väl.

Får en måndag i skolan höra många skratthistorier på morgonen och det pratas väldigt om Mirandas hjärnskakning osv. Ska inte gå in på detaljer eftersom vissa personer kanske inte vill det men nu vet nog alla inblandade vilken helg det handlar om. Elvis får efter lite diskreta utfrågningar och ett falskt leende reda på att (som hon misstänkte) någon har haft pizzakväll och bjudit ALLA i "vårt klassgäng" utom mig. (Kanske blev inte Viktor bjuden heller men? minns ej) Det var Erika som hade haft detta och jag blev väl lite fundersam eftersom jag bjöd henne hem till mig, men att ge och ta är väl bara trams och jag tycker inte att hon ska bjuda mig om hon inte vill så att.

Veckorna går och Elvis skiter i den lilla händelsen. Det var ju bara en rolig kväll och jag har väl inte kommit in i klassen riktigt. Karin ska ha klassfest och den här gången blir alla (förutom vissa helt asociala människor i klassensom Elvis inte räknar sig till) bjudna utom Elvis och Gutti. Hon får reda på detta genom att folk pratar om klassfesten och hon undrar lite och får frågan:
- Vadå? Har inte du fått det sms:et?
- Öh..nä?
- Aha... eh... hon kanske inte hade ditt nummer bara *fejk-smile*
Elvis tänker: Det går ju absolut inte att bara säga det IRL eller enkelt skriva till ngn annan på sms eller ta reda på mitt nummer? (här byter jag till första person (alltså jag ist för hon)fråga inte varför xD men orkar inte ändra) Jaja som sagt är jag ju ny i klassen och Gutti blev ju inte heller bjuden... Konstigt...
Får reda på senare att Gutti till slut blev bjuden oxå. På kvällen när Johan är på väg hem till Karin skriver Johan mitt i en av våra sms-konversationer att jag får komma på klassfesten om jag vill. Vet inte hur jag blev bjuden om det var Johan som nämnde det eller hur det nu gick till men men. Drog till Hentorp där Karin bor med Olleh på kvällen iaf...

Okej, nya tag. Slutet av höstterminen och nu kan jag väl inte klassas som "nykomlingen" längre? Men en dag efter skolan ska Johan, Gutti, Erika och ngra mer bada. Johan frågar Elvis om hon vill följa med och bada men nä hon gillar inte att bada (jag gillar inte att bada med andra än Olleh, Kim eller familj, skäms annars). Får sedan höra att dom gick på bio osv. Blir lite stött att dom inte bjöd med mig men äsch jag satt ju hemma och hade det jätteroligt ensam, med min dator, uttråkad.

Jullovet kommer. Har en skiiiiiiiiiiiiitseg dag. Är verkligen jätteuttråkad men av någon anledning hör jag inte av mig till någon. Tänker att någon kanske är inne på msn eller så är alla bortresta eller upptagna med annat. Nåväl dagen flyter på och på kvällen kollar jag min facebook. Får läsa flera facebook-statusar om "Hur roligt alla har haft det hemma hos Gutti". Johan, Erika, Emma W... och Emma Grahn?! (nu i efterhand vet jag ju vf hihi men ändå då visste jag ju bara att hon snackat lite med Johan men inte att hon var så bra kompis med Gutti och dom? :o). Nu blev jag faktiskt sårad på riktigt.
Får senare förklaringen att OJ! Vi glömde dig. Aoch! That hurt... Men skitsamma okej... Men inte nog med det nä då visar det sig att Johan kom på att de hade glömt mig på bussen på väg hem till Gutti han skickar t o m ett sms till Gutti som säger fan oxå. Detta var runt sju och Erika hade kommit dit senare och jag tror att det var Emma W som hade kommit dit typ åtta oxå eller något. Och nu undrar jag: Varför gick det inte att skicka ett litet sms till mig som sa: Förlåt att vi inte bjöd dig tidigare vi glömde dig men vill du komma till Gutti eller? (: (hade väl känt lite halvkul men skitsamma liksom. Glömt och förlåtet snabbt) Nää ni kanske fick dåligt samvete och tänkte att jag skulle bli ledsen. Det var ju ändå inte så stor chans att jag skulle få reda på det så ni låtsas som inget? Eller hur tänker ni? Sen skyltar ni ju ändå om det på facebook. BRA om ni hade bjudit mig senare. OKEJ om ni hade sagt till efteråt. Men att inte ens säga ngt? Det kanske är förståeligt att det känns som att ni inte vill ha med mig? Men det förnekar ni och jag får väl lita på det... Men ah jag var inte så glad.

Sen dess har jag väl känt mig någorlunda "med" i klassen även om jag inte blivit bästa kompis med Erika så är hon en fin tjej och jag gillar henne och tror inte hon har ngt emot mig (:

Och nu idag... Det här är något som bara jag känner. Ni har inte gjort/gör inget fel i den här punkten utan det är här mina cp-känslor spelar in. Viktor, Erika, Emma och några fler badade på idrotten idag. De smög även in på äventyrsbadet och hade jättekul (roligt för er (: det var fler än jag som inte var med och det var ju eran idrotts-grupp så no hard feelings här iaf) Men sen gick tydligen dom och även Johan (och Gutti????) och åt på kebabhouse osv. Okej, ni trodde att jag skulle till GBG (även om jag skrev att jag var i Skövde? x)) och nu skyller jag inte på er men jag känner mig jätteutanför när jag läser på facebook om hur kul ni har haft och bla bla bla.



Sååå... Sjuuuuuuuuuuuuuukt långt skrivet men poängen är iaf att jag känner mig fett utmobbad i "vårat klassgäng". Även om det inte stämmer känns det som att jag är det svarta fåret, den felande länken. Jag får liksom vara med men om någon ska väljas bort är det jag. Usch mår inte bra av sånt.

Men nu är det inte bara det här som är punkt två. De här tankarna har jag haft lääänge. Så här resonerar jag (det kanske låter töntigt men) och det är säkert inte sant men det här säger min hjärna till mig:

Av folket i min klass är väl Johan min närmsta vän men...
Johan älskar ju Markus och även Linn mer än mig. Dom är hans bästa kompisar. Och flera i klassen och båda dom visste före mig en ganska stor sak som hände nyligen. Denna ganska stora saken råkade jag höra Miranda prata om och inte förrän jag bad Johan berätta för mig gjorde han det. Tänk om jag inte hade råkat "over-hear" deras samtal. När hade jag fått veta?

Kim har sin nya klass. Och han gillar ju Evan mer än mig. Han skriver oftare hjärtan till henne, han kan skämtflörta mer med henne, krama henne mer och han säger oftare att hon är fin/vacker.

Evan vet jag att hon gillar både Maria och Catta mer än mig. Och för att inte tala om Simon. Jag vet att hon har undanhållt saker från mig och berättat saker för alla ovanstående och även Olleh som jag inte vet om (ingen av dom har berättat men jag ahr listat ut det utan att fått veta det) Och hon älskar säkert Kim mer än mig oxå för Kim är mkt snällare och sötare än mig. Och en gång kunde hon... (ah jag skippar den storyn). Är väl mitt fel oxå att vi inte är lika när längre men ah.

Olleh älskar Della mkt mer än mig. Kolla bara bdb. Hur många bilder handlar om Della? Hur många bilder handlar om mig? Hur ofta säger hon inte hur mkt hon gillar Della? Hon har sagt att hon är beroende av Della men inte av mig. Hon blir mer ledsen när hon bråkar med Della än med mig. Hon kan berätta allt för Della och dom känner varandra bäst. Och nu har hon Ninorta oxå. Jag är bara tyst och irriterande osv.

Vem är mer någon som skulle kunna ha mig som bästa kompis? Jag har gått igenom många namn men dessa är de väsentligaste.

Nu som sagt kanske detta inte är sant men ngnting inom mig försöker säga att det är just så här det är. Jag är värdelös.

Men varför måste jag vara ngns bästa vän? Kanske mina vänner har flera bästa vänner och gillar mig lika mkt som ngn annan? Och vem är min BÄSTA vän då? Ska dom oxå gå runt och vara ledsen för att domtror att jag rankar ngn högre än ngn annan?

Jag vet ju att jag inte rangordnar mina vänner på det sättet. Jag har självklart närmare vänner än andra och folk som vet mer om mig än andra men för det kan jag tycka om flera personer lika mkt. Men ändå kan jag inte tro det om andra?

Ändå kan jag få värsta emo-anfall för detta?
Evan har ju fått trösta mig en gång när jag fick ett sånt anfall i kyrkan.
Jag kan lipa och verkligen stänga in mig i mig själv och bara vara allmänt depp. Idag har jag varit det hela eftermiddagen/kvällen.

Nä nu är jag nästan svettig orkar inte skriva mer. Kan hålla på ännu längre, men lugna jag ska inte plåga er ;), och resonera men det här är iaf mina känslor. Ocensurerade och ärliga. Så här tänker jag och det spelar ingen roll vad någon säger. Jag känner så här och ibland mår jag verkligen skitdåligt av det här. Vet inte när eller hur det kommer försvinna, men det hjälper inte att folk tycker synd om mig det är iaf ett som är säkert!

En vacker dag ska ni få höra lite om punkt ett. Då blir det förhoppningsvis ett liiiiite kortare inlägg haha.
Godnatt.
puss.