Det är mycket som händer på ett år. Nya vänner, erfarenheter, minnen och kunskaper. Trots mycket nergångar tycker jag att det senaste året har varit ett bra år. Ett så sjukt tomt år bara. Det mest tomma året i mitt liv. Aldrig har jag känt mig så ensam.

Idag den 25 juni är det exakt ett år sen en av de viktigaste personerna i mitt liv gick bort. Många förstår inte. Nästan ingen förstår kärleken till honom. Folk säger att man inte kände honom, att det kunde vara värre. Men nej. Ni har fel. Man kan älska en människa så mycket så att det gör ont, även fast man aldrig träffat den.
Orkar faktiskt inte försvara eller förklara mina känslor för honom. Ni skulle ändå aldrig förstå.

Jag minns natten mellan 25:e och 26:e juni 2009 som om det vore igår. Fyf vad ont det gjorde. Kastade mobilen i marken och bara grät. Jag sov med min mamma för första gången på många, många år. Men det hjälpte ju inte.  Inget hjälpte förrän man kom till GBG och fick träffa andra fans. På något sätt var det lite lättare att dela sorgen, men ändå så sjukt jobbigt att också se andra som mådde dåligt och att behöva lyssna på alla låtar, känna alla känslor. Att faktiskt börja förstå lite att det inte bara var ett dåligt skämt, ingen mardröm eller fantasi. Det var den hårda, jävla, kalla skitverkligheten.

Trots alla glada stunder. Trots den där dagen i mars med presskonferensen och avslöjandet om sommarens turné. Jag var så lycklig. Jag och Evan freakade ur totalt hos Anton. Ler faktiskt när jag tänker på hur knäppa vi var. Han msåte blivit rädd. Vi grät konstant i timmar och bara skrattade, skrek, sjöng, hoppade, hyperventilerade och sprang omkring. Vi kastade oss i varandras famnar och föll ner på stenplattorna utanför huset, men det gjorde inte ont. Inget kunde skada mig den dagen. Jag var osårbar. Det var den finaste dagen i mitt liv. Och det är den fortfarande. Även om dagen då vi faktiskt fick biljetter var grym, så var nog känslan av att han fortfarande var aktiv, att han faktiskt orkade göra comeback, att det fanns ens en liten möjlighet att få se honom. Bara det var ren och skär lycka i överflöd.
Och oj vad han har tröstat mig i alla svåra stunder. Gjort mig lycklig. Fått mig att dansa, sjunga och skrika. Hoppa, träna, sova, gråta, skratta...

Ja, trots allt det där fina så funkar det inte längre. Jag kan inte hitta glädjen i hans musik ngnstans längre. Lyckan är blott ett minne. Några toner från en låt och jag bryter ihop. Orkar inte. I oktober förra året tror jag det var hade jag fått nog. Jag uteslöt honom ur mitt liv. Jag har inte lyssnat på hans musik mer än en enda gång sedan dess av egen fri vilja. Jag har gråtit så många gånger pga honom. Det var också hans bortgång som gjorde att jag inte kunde gå in i kyrkor längre utan att lipa.
Jag och Evan åkte till London ändå, då vi skulle se honom och vi bodde på ett vandrarhem ägt av Svenska kyrkan och där fanns en kyrka. Varje gång vi tände ljus där eller gick dit så grät jag. även när vi gick till pingstkyrkan i Sverige grät jag.

Så sjukt mycket sorg att det itne går att beskriva.

Men jag har inte bara varit ledsen. Jag har varit arg också. Förbannad rent ut sagt.
Arg på honom som lämnade mig, oss. Arg på läkarna, de andra fansen, hans familj och vänner, som inte hjälpt honom tillräckligt, pressade honom mm. Mest arg var jag nog på folk omkring. Folk som när han dog började lyssna på honom, folk som aldrig någonsin nämnt ETT ENDA ORD om honom som helt plötsligt var hans stöööörsta faans och det var såå synd om dom. Folk som sade att dom alltid gillat honom och att han var deras största idol. Folk som säger att det hemskaste som har hänt dom var hans död när dom känner till typ Billie Jean och Beat it. Det är så töntigt. Vet inte om man ska skratta eller gråta när dom utnyttjar hans namn för uppmärksamhet och bekräftelse.

Jag tycker det är roligt att folk börjat uppskatta hans musik mer. Jag tycker det är asbra att han får den uppskattning och hedring han förtjänar, även om det är synd att den kom nu i efterhand. Jag tycker det är roligt med nya fans osv. Men kom inte och ljug! Kom inte och säg att ni alltid varit fan av honom, om det nu inte är sant vill säga. Åh!

Nåja. Det viktigaste idag är att hedra hans minne. Han var en vacker människa. Han var givmild och gjorde så mycket gott för världen. han skänkte pengar till välgörenhet, han träffade sjuka människor och hjälpte både företag och privatpersoner. Han sade så mycket bra och förespråkade så mycket bra. Men framförallt... Han gav oss sin musik. Han gav oss mästerliga musikstycken, fantastiska danser och videor. Hans röst var gudomlig. Hans moves vara övermänskliga. Han var så sjukt duktig, kreativ och konstnärlig. En stjärna personifierad. Ingen har eller hade hans talang. Helt sanslöst hur grym han var. Alla andra är som en bit skräp på gatan bredvid honom.
Vet inte vad jag ska säga mer.
han var snygg också. Vad folk än säger. han var en vacker människa. Alla år. När han var 4, 10, 18, 25, 30, 40 och till och med 50.

Tänker inte ens ta upp pedofili, operationer osv här. Så löjligt och det förtjänar inte att uppmärksammas. Tramserier och lögner.

Vill bara avsluta med att säga:

Michael Joseph Jackson, jag älskar dig av hela mitt hjärta. Jag har gjort det sen åtta års ålder och jag kommer göra det föralltid. Jag vet att du fortfarande lever ibland oss och jag hoppas att en dag kunna känna lyckan i din musik igen. Jag saknar dig varje dag. ♥












♪ 1958 - eternity ♪ ♥

puss.