I ett par dagar nu har man fått kämpa med att hålla tårarna inne. Så många avsked. Visst, det är "bara" sex månader, men det känns som en evighet ifrån människor man träffar varje dag eller åtminstone  flera gånger i veckan. Försöker att säga vi ses istället för hejdå. I lördags var det avskedsfest med bästa jobbet. Igår var det bästa Olleh, pappa, Grace, Gabriel och nya lillsyrran som fick se det sista av mig på ett halvår. Var enklast att bara kramas och dra. Inte prata om det så mycket. Nu på morgonen var Gutti och Johan här och käkade frukost och snart kommer Kim nog förbi. Ännu snarare ska mamma dra iväg till ett spa över nyår och ikväll blir det till att träffa Martin, Jonsson, Linn, Thorell mfl. Så många avsked och en hel del sorg. Men å andra sidan är jag så himla lycklig. Taggad, peppad, nervös, spänd. Kommer verkligen ha mitt livs äventyr snart.

Om mindre än 24 timmar sätter sig jag och Hampus på tåget från Skövde. Långt bort ifrån slask och snö. Långt bort från kalla Sverige. Och långt bort från de finaste människorna i världen. Nej. Sluta nu, Elvis. Fokusera på det bra.

Nu ska jag packa ihop det sista och sedan dra på nyårsmiddag i Moholm av alla ställen. Kommer bli mysigt.
Men först ska jag be till alla det går att be till, dricka c-vitamin, knarka alvedon och vila, eftersom att jag nu de senaste tre dagarna av alla tillfällen dragit på mig någon slags feber + host-sjukdom som förhoppningsvis bara är någon biverkning på vaccinet, men går det inte över tills imorgon när vi kommer till Peking kanske jag inte får åka vidare till Sydney. Vet ju hur det gick för till exempel pappa sist som blev fast på Filippinerna i flera veckor. Himla känsliga kineser alltså. Kom igen nu feber, försvinn!!

puss på er.

När man sitter uppkurad i soffan bredvid en snarkande, tjock katt med en påse nypoppade mikro-popcorn (vilket jag inte minns senast jag åt) och har ena halvan av en mysig familj i soffan bredvid, ett program, som gör det omöjligt att hålla sig för skratt, på TV:n, doften av glögg ligger i luften, snart blir jag hämtad av världens finaste myspojke för att spendera natten med honom och inte nog med att jag har honom så har jag också världens finaste familj varav andra halvan idag fick ett tillskott, nämligen en liten liten syster. När man är i den situationen och på toppen av allt inser att man ska till andra sidan jorden om fyra dagar med sin finaste, då är det bannemig inte mycket som kan sänka en alltså. Livet är väl för härligt egentligen, va?


(Ps. detta skrevs den 28e, men var osäker på huruvida det fick publiceras av olika skäl)