Så efter att Indien ramlade ner från listan över resealternativ för mig och Hampus kändes något land i Sydostasien som mest aktuellt för oss och efter en del efterforskning bestämde vi oss för det billiga och inte super-turistiga Kambodja. Landet med både mycket intressant historia, både antik och modern och en hel del nationalparker, lite dykning, sol och bad och mycket annat. Vi anlände först till huvudstaden Phnom Penh, som jag inte vågar säga något om uttalet för vi har hört de flesta varianterna. Där märkte vi snabbt att priserna var halverade och standarden dubblerad jämförst med Australien. Standarden är inte hög men för halva priset får man eget dubbelrum, istället för 10-bäddarsrum och så vidare.

 

Som så många andra sydostasiatiska länder är stor del av befolkningen fattiga, många lever på landet och i städerna flödar det av tuk-tukar (mopeder med vagn för passagerare) och mopeder. En positiv sak som jag tycker är bättre än i exempelvis Filippinerna är att gatuhundarna verkar ha det relativt bra. Inga supersmala hundar och vissa har till och med familjer eller affärer som tar hand om dem. 
   Här har de två valutor. Amerikanska dollar och sin egen valuta riel som är så lite värd att den används istället för mynt. Man känner sig dock rik när man växlar in "resterna" av pengarna från Singapore och får 135 000 tillbaka.

 

I Phnom Penh hann vi med att se staden en del, jag fick superstarka mediciner mot min halsfluss och vi träffade även min storasysters gamla gymnasiekompis över en långlunch. Hon praktiserar på ambassaden här och skriver sin masters-examen. Henne ska vi nog träffa igen i slutet av resan då hon fått lägenhet och så, för hon har inte bott här så länge än.

OBS! Inte så barnvänliga historier nedan med tanke på våld och annat hemskt.

 

Det "största" eller "viktigaste" vi gjorde i Phnom Penh var dock att besöka Killing fields (eller Choeung Ek som det heter och det är egentligen bara ett Killing Field) och S-21-muséet. För er som inte vet det så regerade en hemsk man vid namn Pol Pot i Kambodja så nyligen som på 70-talet (!) och hans starkt kommunist-inspirerade ideologi gick väldigt överstyr, vilket ledde till att flera miljoner människor dog. Han ville "rena" folket (hm, känner igen det här lite? Vissa vita, politiska män verkar ha en förkärlek för den här renheten och även makten) och återgå till ett samhälle med i princip bara bönder och helt utan pengar och religion. Stadsfolk, munkar, utlänningar och högutbildade och smarta människor dödades. Ju mer tiden gick blev Pot allt mer paranoid över att folk skulle störta honom och alla som kunde vara ett hot dödades. Folk som hade glasögon, folk som någon av hans undersåtar sa ett ont ord om (kunde vara hans egna undersåtar), hans familj osv. Än idag lever många människor som var med om detta fruktansvärda och det finns mängder av massgravar, museum och andra minnesmärken kvar. Choeung Ek är en av de största och mest välbesökta av alla dessa hundratals massgravar och S-21 är ett museum som från början var en skola som Pol Pot gjorde om till ett fängelse där folk i princip bara bodde för att mördas och torteras. Mindre än tio personer kom levande därifrån då bland annat Vietnamn gick in och befriade folket från Pot.

 

Det blev en väldigt tung dag för både psyket och kroppen. Har fortfarande lite ångest efter allt man hörde, läste och såg. Man får ett annat perspektiv på saker och ting helt enkelt. Trots att mycket är rivet (av hat mot Pol Pot) och det mest finns skyltar och så kvar påverkas man ändå av intrycken. Ute på Choeung Ek fick vi varsin ljudspelare med hörlurar där en guide (på svenska!) guidade en genom området. Man gick till olika stationer och fick höra olika historier och ljudklipp från intervjuer, musik och mycket annat. Ibland fick man sätta sig bara för att kunna ta in allt det hemska. Överallt fanns stora gropar i marken och varje grop var en grav. Fortfarande kunde man hitta benbitar och tygbitar i marken som kom upp när det regnade eller liknanade. En del gravar var markerade med trästaket där lite särskilda mord hade skett och det var ändå en väldigt fin och harmonisk plats. Mycket fina blom- och fruktträd, fågelkvitter och överallt hade folk lämnat armband och blommor som stöd (se bilder) och ett sätt att hedra de döda. En av de saker som berörde mest var ett träd bredvid en av gravarna som då man först fann det var dränkt i blod, hjärnsubstans och små benbitar. Det trädet användes till att slå bäbisars huvud mot så att de ("förhoppningsvis") dog och sedan kastades de ner i graven bredvid.

 

Muséet var en massa rum och skyltar om olika människor som bott på fängelset och mycket av sakerna var kvar sedan fängelsetiden. Typ "sängarna", redskap och flera av de små, små cellerna. Man kunde läsa många fruktansvärda historier. Folk tvingades och torterades till att erkänna brott de aldrig begått. De flesta utlänningar fick hitta på hela livshistorier om hur de blivit CIA-agenter som nu spionerade i Kambodja och mördades sedan för detta som inte ens var sant. Helt sjukt.