När jag skriver detta är jag på väg söderut. Klockan är halv ett och det är onsdag den fjortonde. Har åkt nattåg från Chiang Mai till Bangkok med mina nyfunna vänner Morgan och Thor (han ser bara ut som Chris Hemsworth, men heter något annat) och lite annat trevligt sällskap vi hittade på tåget. Jag sitter nu och väntar på bussen som ska ta mig söderut med en carbonara framför mig, men tyvärr inget wifi, så det kan dröja en dag innan detta kommer upp. Dagarna i Chiang Mai har varit oförglömliga och människorna jag mötte, erfarenheterna jag fick och upplevelserna vi delade är saker som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat. Nästan varje dag har varit fullspäckad, så jag tror jag kommer dela upp allting i olika inlägg.

Jag anlände till SpicyThai Backpackers, Chiang Mai, i torsdags 6 på morgonen efter en trevlig, men tröttsam nattbussresa från Bangkok. Måste sett ut som en zombie, men möttes ändå av ett par leende ansikten som var på väg till sängs efter en lång natt. Receptionen hade inte öppnat än, så jag tänkte sätta mig på en stol och vänta i min ensamhet, men riktigt så blev det inte. Ett par killar visade mig runt hela stället och hjälpte mig att fixa i ordning frukost och ställa undan mitt bagage. Jag märkte direkt vilken positiv atmosfär det låg i luften och snart hade jag redan blivit tilldelad både rum och säng, dock i ett rum med sju killar men det är väl som hemma då, trots att jag inte ens checkat in eller någon som jobbade där hade vaknat (fick sedan reda på att de bor på vandrarhemmet). Det är tydligen så med vandrarhem där det finns mixade rum och bara tjej-rum att de mixade är mest fulla av killar men under dagarna som gick fick vi ett par härliga tjejer i vårt rum också faktiskt. Även fast jag inte fått mer än en och en halv timmes sömn under den skakiga resan kunde jag inte riktigt sova, så efter några timmar av lite snack med folk och datanördande började resten av vandrarhemmet vakna till liv. Jag fick höra om gårdagskvällen som varit fantastiskt men slutat med att en kille blivit nerslagen. Han som slog ner honom hade tränat thai-boxning i tio år, men var nu spårlöst försvunnen. I mitt rum mötte jag den nedslagne killen som hette Ben. Och hans ansikte var något av det värsta jag sett i hela mitt liv. Stora sår och blåmärken täckte 60% av hans ansikte och blåtiran runt hans extremt blodsprängda ögon gjorde att han inte ens kunde öppna ögonen. Han hade även stukat handen då han försökt slå tillbaka. Under dagarna på Spicy blev han en av mina närmsta vänner där, eftersom att han var den enda som bodde i mitt rum under hela tiden jag bodde där och jag var en av de personer som tog hand mest om honom. Märkte snart tydligare vilken typ av människor jag skulle få spendera ett antal dagar med, då både tjejer och killar kom in en efter en med mat, antibiotika, värktabletter, vatten, sårrengöring eller bara lite sällskap konstant i de tre dagar Ben var sängliggande.

Redan innan jag kom dit hade jag planerat ungefär vad jag skulle göra varje dag och att jag skulle ta nattbussen vidare på söndagen eller eventuellt måndagen. Det blev dock tisdag. De underbara killarna som jobbade på Spicy frågade om jag hade någon plan och jag sa att jag gärna ville besöka något av de hundratals templen i staden som Chiang Mai är så berömt för. Fick snabbt svaret ”Okej, där har du dina nya vänner, de åker om tio minuter till NAMN HÄR som är ett av de finaste templen. Ha så kul!” och vips var jag en del av en härlig grupp människor. Kat eller Katrin, en holländsk tjej, var den jag klickade mest med och vi förblev nära vänner under resten av tiden där. Något som förundrar mig är tidsperspektivet på en sådan plats. Eftersom att allt är så tillfälligt när man reser, boende, kultur och vänner, så går allt mycket fortare på något sätt. Det känns som att man har känt dessa människor för alltid och vandrarhemmen blir som ett andra hem man aldrig vill flytta ifrån. Det känns som att man gjort

 hur mycket som helst varje dag, men ändå går det alldeles för fort. Andra människor som alltid kommer ha en plats i hjärtat mitt är Ed (hon heter dock Eadaouine eller något för svårt att stava), Will, Adam, Lavinia, Scott, Thor, Morgan, Hanna och Sophie, men så många fler jag inte orkar/kan/hinner rabbla upp. Det här är mest för att se tillbaka på och minnas. Flera av dessa har jag bokat upp ett helt dorm room med till fullmoon-partyt på Koh Phangan i slutet av månader. Kommer bli en underbar reunion med folk man mött på vägen och som kommit och gått.

Nu börjar det här bli lite långt men det kommer fler inlägg med lite fler bilder senare.

Puss på er alla där hemma. Saknar er så fruktansvärt och jag hoppas ni har det bra, för det har jaaag! :D

  

Thai-carbonara ;)

  

En dag ösregnade det och då tyckte flugorna att det var dags att invadera vårt vandrarhem. Det här är typ en hundradel av alla flugor....

 

 
Nattåget till Bangkok med en av de sämsta böckerna jag läst i handen...