Åh, London. Av någon anledning dras jag alltid tillbaka hit. Jag tror det är en blandning av att varenda himla lägenhetshus, radhus och villa i den här staden är så himla perfekta på något gulligt, halvsunkigt sätt och atmosfären av denna metropol som är så mysig, storstadig, internationell och brittisk på samma gång. Alltid träffar man underbara människor, hittar nya smultronställen eller så njuter man bara av att för sjuhundrade gången vandra ner på Oxford Street och överväldigas av denna gråa, men fantastiska stad.

Jag har varit här i lite över en vecka nu, men än är det ett tag kvar. Har tagit rekordlite bilder, längtat rekordmycket hem (men snart sååå <3) och njutit rekordmycket av livet. Har förundrats över hur vissa platser faktiskt knappt går att uttala trots att det är på engelska, har mini-dansat i stolen på West End-musikalen "Jersey Boys", har sett MUSE med sprutande tårar i en slutsåld arena och stått så himla nära Matt och de andra att det kändes som att en centimeter till, bara en centimeter, så hade jag nått, har druckit ett helt paket filmjölk precis utanför affären "Totallyswedish", har försökt att bara köpa ett par jeans inne på Primark, men självklart kommit ut med desto mer än så, har ätit ftreet food och hittat hemliga butiker på bakgator i Camden Town, har återsett gamla vänner från tidigare under resan, har känt mig som ett barn igen inne på Science-museum och spelat framtidsspel och kollat på dinosauriefilmer i 3D, har glömt tid och rum på mörka indie-klubbar och kommit ut till en soluppgång med två nya vänner och sprungit och köpt take-away-frukost på Donken som avnjutits på en bro, har halvt fnissig halvt livrädd efter långa konversationer om kultur och natur gett mig ut på matjakt fyra på natten med en Chewbacca-lookalike och en tysk utan brytning i ett kvarter där knivhugg ska vara vanligare än handskakningar, har suttit på ett och samma tunnelbanetåg med en vän i nästan två timmar och asmegatrött skrattat åt anagram av tunnelbanestationer och sedan skämts, gått hem och svurit på att aldrig berätta för någon vad som nyss hände, har gråtit över att vänner, familj och allt som är hemma är så nära nu, men ändå så långt bort och har drömt mig in i mitt framtida lilla Londonförortshus tusentals gånger på tågen in till storstaden. Bor för tillfället i Woolwich på ett vandrarhem under konstruktion och med mestadels gamlingar i mitt rum. Dock är frukosten god och nattpriset mer än överkomligt. Vi har EN fungerande dusch på närmare 100 gäster, 2 toaletter, i princip ingen köksutrustning, toaletterna och köket är dränkt i hår och skit, har man otur lägger man handen på en nymålad vägg och få gå runt med en kritvit hand i fyra dagar och lamporna fungerar bara var tredje gång. Men inget av detta spelar egentligen någon roll när jag befinner mig i staden som fångade mitt hjärta för 7 år sedan och som aldrig, aldrig någonsin kommer släppa taget.

 

Sun is in the sky oh why oh why
Would I wanna be anywhere else

Lily Allen – LDN
Den bitterljuva sanningen...?
(Ironiskt nog har det nog aldrig varit mindre soligt i London)

Men vänner och fiender. 29 juni. Vi ses.